jag har en vän långt bort i trakterna runt hemorten som jag värderar högt. vi har liknande intressen, kopplar hur fint som helst, har båda "ritkramp" samtidigt, samma humor m.m. jag kan berätta vad som helst för henne, och är rörd över den tillit hon har visat hon känner för mig när hon har anförtrott mig vissa saker. vi träffades på gymnasiet när jag kom tillbaka från mitt sabbatsår och jag är så glad att jag har henne.

hon sitter lite i samma situation som jag var i höstas när jag inte alls mådde bra, isolerad på en liten ort och kämpandes med körkortet och ett trist deltidsjobb (vilket var det enda som höll mig kvar hemma och jag höll på att tyna bort av en plågsam känsla av meningslöshet) men så småningom var allt kirrat och klart, och såhär i slutändan var det görbra att känna att trots att det var en jobbig tid så tog man sig ur den och fick något väldigt användbart med sig, inte bara körkortet...

den 19 maj har hon sin andra uppkörning. jag vet att du klarar det alexandra!! :D