det är farligt att göra ingenting för länge. man börjar grubbla, komma fram till olika -kanske förhastade- slutsatser. väl där är det försent, då gäller det att jobba sig tillbaka till meningen med vardagen. förlåt, sin mening med vardagen. som musik. känslan av gemenskap och framtidshopp. att känna ENTUSIASM och verkligen längta efter något efterlängtat. att ha tagit sig an en utmaning och klarat den. som att jobba på ödmjukhet. ja, det måste göras. vissa säger att jag har "blommat ut" de senaste åren. jag har fått komplimanger, både för utseende och personlighet. till den grad att jag har blivit uppblåst och egocentrerad, skrytsam. narcissistisk. ibland har tanken slagit mig att en komplimang från någon är som att slänga ytterligare ris på elden. fan. fan. det får inte fortsätta.

för en stund sen skrev jag en kommentar i bob hanssons blogg.

"jag var på en av dina föreläsningar en gång. jag hade läst dina dikter innan och gillade dom. efter föreläsningen var jag störtförälskad och ville gå fram och krama dig. men jag vågade inte. jag velade fram och tillbaka, tänkte att jag kommer ångra mig som fan om jag inte tar tillfället i akt och hjärtat bultade.

men jag gjorde det. typiskt också så kom tunghäftan och jag tänkte "nu missade jag chansen att visa bob vilken jävla häftig person jag är." men du sa att jag var cool ändå. och jag insåg till min fasa att jag blir automatiskt rädd för personer jag blir kär i - för att de har sån makt och påverkan på mig. för att tillfällena då såna enorma rus av översvallande känslor uppkommer är så få att jag aldrig lär mig att hantera dom. och nu måste jag komma på nåt snyggt och intressant avslut på denna text, så jag säger tack för att du är motpolen som mättar mitt behov av nåt som inte är allt annat."