det här är heelt wacko. idag på tbanan blev jag plötsligt skitglad av ingen anledning. trots bakfylla och allmänt vemod. saker som gör mig glad:

fina vänner, att göra fails men få andra att garva, att garva åt sig själv, ge bort små spontana presenter, baka till musik, gå på museum, hitta en charmig och okänd liten butik m.m. det är bra att påminna sig själv vad för bra saker det finns också.

apocalypto från 2006 är en bra film, från vad jag kommer ihåg av den. men innan den så ska jag tvätta. cheerio!

fick sluta tidigt idag, men det var kaosartat de sista timmarna. det gjorde mig upp i varv, lättirriterad, på helspänn. men på bonussidan högre självförtroende. dagar då jag skäller mer på ungarna känner jag mig inte lika ängslig och tar för mig mer liksom.

men i skrivande stund står jag inte ut med mig själv. man blir liksom blind, för van. allt är för mycket som det är. jag har inte något som helst intresse av att träffa någon annan människa. när jag var i en kompis lägenhet i lördags, där jag inte varit på länge - var allting så lustfyllt, nytt, intressant. men att avfärda problemet som brist på nya miljöer vore för lätt. kan det vara ekorrhjulet? kanske. mens? definitivt inte nu. understimulerad? mycket möjligt. har så mycket oväsen i huvudet, om det kunde gå att sortera tankar skulle jag göra det. eller fokusera tankarna på något användbart istället, som fakta, en hobby eller hitta på mer saker helt enkelt. konserter, parkutflykter (tanto på sommaren!), filosoficaféer, improvisationsteater (bland det coolaste jag sett) m.m. men för att kunna fokusera på detta och njuta av det, måste jag vara i stunden. dvs acceptera tillvaron. vilket jag liksom inte kan. vilket jag förlorar mycket på.

lyssnar på kill bill soundtracket och förbannar mig själv för att jag är så oförsiktig när jag rakar benen. ytterligare några ärr till samlingen.

jag funderar mycket kring människors natur. vad som formar personligheten, beteende i grupp och tankar kring identitet. kan knappt vänta på att få läsa socialantropologi!

ibland trillar det ner en polett. som när jag känner mig som ett vuxet barn, och jag grubblar på huruvida en ordentlig ceremoni från barn till vuxen kan ha lindrat denna känsla. i många urbefolkningars samhällen förekommer grov kroppsmodifiering av tonåringar, för att symbolisera deras övergång till vuxenvärlden. som en stam i afrika där de hackar bort två av pojkars nedre tänder, det är ju en permanent, livslång förändring. men det är det att bli vuxen också. då slipper pojken ovissheten, otryggheten, otillhörigheten. för det är just det så mycket handlar om, tillhörighet.

ibland glömmer jag bort hur glad jag borde vara för att min panikångest är borta. så, nu är jag glad.

allt ramlar sönder här hemma. hall-lampan blinkar läskigt á la twin peaks, plankorna på halva min garderobsdörr har trillat av och persiennerna har fastnat. voi voi.

idag har jag tjafsat med en tjej jag jobbar med. blev på dåligt humör och konstig stämning infann sig. men jag stod på mig. och det brukar jag inte göra.

marcus, min ena storebror sov över här inatt. jag vaknade 4 gånger av att han snarkade, och sparkade till honom.

knappt en månad kvar till högskoleprovet. huga!

jag: "jag har inte facebook tyvärr"

daniél: "jävla hippie"

:)

jag är en hippie som inte måste få min dagliga dos av farmville iaf.

även fast eventinvites är jäkligt smidigt...

var stilla mitt hjärta. jag blir tårögd och det värker i bröstet bara jag ser fotona. detta rör vid mitt allra innersta. djuupt.

patrick wolf special gig at london palladium november 15th 2009