nu behöver jag motivation till varje andetag. det är riktigt tungt.

vi gjorde slut. jag skakade och mådde illa hela natten och kan inte äta.

kan det vara så, att när man inte har några bekymmer så blir hjärnan knas och letar febrilt efter något att oroa sig över? evolutionärt har kroppen en fördel att alltid söka efter brister och på så sätt ständigt förbättra tillvaron, vare sig det handlar om att leta ställen där rovdjur kan ta sig in till byn eller upptäcka svagheter i ens mobil och vilja ha en ny. det är därför man aldrig är nöjd med saker och ting. men om det inte finns några hål att täppa till nånstans? då letar jag obetydliga problem. eller misstänker att jag behöver mer utmaning. jobbet är tufft, men utmanande? knappast!
nej skriv dagbok anna, peppa dig själv, du har så många bra egenskaper - ta vara på dom. bara för att man är vuxen betyder inte att man måste bete sig som en. samla på normbrytare är den bästa medicinen. sådeså.

men det som gör mig mest ledsen är att jag har vuxit upp och blivit tråkig. tvspel är inte roligt längre. film är inte lika kul. jag har fått en normal dygnsrytm pga jobbet och blir ofantligt sömnig vid 21-22 tiden. vilket kan förstöra en framemotsedd fest totalt. jag älskade att sitta uppe om nätterna till 4 och softa. numera känns det inte meningslöst. men allt jag gör saknar meningsfullhet så totalt. allt ligger i ens tankesätt. börja ändra tankarna. börja skriva. nu.

"jag älskar när du säger "fantastiskt" om något som är roligt, konstigt eller udda

jag älskar att du är så omtänksam och engagerad om det är någon som har ett bekymmer

jag älskar dina små cyniska kommentarer om diverse ting

jag älskar att vi kommer så bra överens och våra konversationer bara flyter på om allt möjligt

jag älskar att åka tunnelbana med dig och hålla handen sena kvällar

jag älskar att du har ett så brinnande intresse för film & serier, tvspel, mat m.m.

jag älskar dina gentlemannafasoner när du vill hjälpa till om jag t.ex. bär något tungt

jag älskar dina gulliga godnatt-sms

jag älskar din sällsynt okuvliga förmåga och att du aldrig är rädd för att säga vad du tycker. det beundrar jag verkligen.

jag älskar hur du ger fullkomligt fan i vad andra tycker om dig

jag älskar när du har glimten i ögat och får mig att skratta

jag älskar när vi ligger i din säng och bara snackar skit

jag älskar vilken fin kontakt du har med dina patienter

jag älskar att smeka med handen över ditt snaggade huvud

jag älskar att du har så roliga och fina kompisar som xhara och christian

jag älskar när vi håller om varandra och du pussar mig på huvudet"

nu ska vi se om han hittar dokumentet ;)

Idag låter jag allt vara precis som det är. Idag håller jag inte in magen. Idag sover jag när jag är trött, arbetar när jag har lust, fantiserar när det är dags för att fantisera. Idag planerar jag inte för någon framtid. Idag litar jag på att livet inte är ett problem som måste lösas, styras upp, rättas till. Idag låter jag livet vara där precis som det är, världen är inte en fiende, jag måste inte – genom planering eller annat duktigt fixande och rättande, skydda mig mot den. Idag är jag min egen bäste vän.
Kom dag.
Kom liv.
Kom mage, puta mot himlen, rund som ett leende ansikte

ett litet obetydligt hyllningsinlägg till bob.

psyket blir liksom rövknullat varje dag på jobbet. och jag kanske är känslig. men även känsliga människor har rättigheter. "välkommen till vuxenvärlden" som linuz brukar säga.

jag har sparat ihop en hel del till en resa. den obligatoriska nu-är-jag-ung-och-ska-lära-känna-mig-själv-resan. men inget jävla backpackande i thailand. jag vill bo i öknen med nomader, dricka te i ett bohemiskt tält där skuggor från en liten eld dansar på väggarna, och blicka upp mot stjärnor från klippor på natten där bara den bedövande tystnaden då och då avbryts av en kamels frustande. eller något i den stilen.

nu kommer jag vara på förskolan språngbrädan fram till jul, där jag var i 2 veckor för några månader sen. började där i måndags, efter att ha varit på treklövern i fem veckor. sista dagen i fredags på treklövern fick jag blommor, en chokladask och en bunt med teckningar som ögonstenarna hade gjort till mig. att känna sig uppskattad är en grym känsla. jag kommer sakna linda, en pedagog som jag jobbade med på avdelningen och hade mycket kul med - hon var guld värd.

jag är lyckligt lottad på många sätt. jag:

-har jobb och egen bostad (tycker kollektiv räknas som det, så länge man inte bor hemma)
-har många människor runtomkring mig som jag älskar
-har fantastiska, kärleksfulla och (tyvärr lite för mycket) generösa föräldrar
-har gått ner i vikt
-bor i ett välbärgat land, har inga sjukdomar, trivs med mig själv, känns som att jag kan bli och göra vad som helst (iallafall mesta delen av tiden) yaddayaddaosvosvetcetc....

så anna... varför så ängslig?