Det började mörkna i anden
betänkligt det nittonde året
jag satt med min penna i handen
i goptakalkyler kring spåret
av ökande strålning från Lyran
som tydde på ett eller annat.

Så satt vi den tjugonde våren
och granskade lyrstjärnans flamma
och Isagel läste bland spåren
från strålarna beta och gamma.

Och själens ironiska vindar
i växling med rysningens kårar
med Isagels andning slog följe
i vågor av Isagels tårar.

[...]

Jag tryckte hjältinnan intill mig
och njöt av den värmande gråten
Och hon var den levande varma
som än höll mig sällskap i båten.
Och hän mot den lysande Lyran
drog båten med smältsår kring höljet
som minne av de meteorer
vi mött bland det lysande följet.

Och Isagel bad mig ej sjunga.
Det måste jag ändå få göra
när jag av min härdade tunga
om asbest och kisel vill höra.

En visa ur hållfasthetsläran
jag sjöng för den hulkande bruden.
Jag sjöng om den avbrutna äran,
den oreparerbara guden.

Och Isagel slutade gråta
-om gråt nu är värre än annat-
Det var på det tjugonde året
på färden vårt hjärta förbannat.

ur sång nr. 81.

på bussresan hem från norge fanns gott om tid att fundera.

när jag då med träsmak i baken bläddrade i harry martinsons "aniara" och läste favoritstycken, lekte jag med tanken att göra den som grafisk novell. jag har viljan, men inte Modet. det skulle vara omöjligt att göra hela boken, men kanske de delarna som övergriper handlingen...