fick sluta tidigt idag, men det var kaosartat de sista timmarna. det gjorde mig upp i varv, lättirriterad, på helspänn. men på bonussidan högre självförtroende. dagar då jag skäller mer på ungarna känner jag mig inte lika ängslig och tar för mig mer liksom.

men i skrivande stund står jag inte ut med mig själv. man blir liksom blind, för van. allt är för mycket som det är. jag har inte något som helst intresse av att träffa någon annan människa. när jag var i en kompis lägenhet i lördags, där jag inte varit på länge - var allting så lustfyllt, nytt, intressant. men att avfärda problemet som brist på nya miljöer vore för lätt. kan det vara ekorrhjulet? kanske. mens? definitivt inte nu. understimulerad? mycket möjligt. har så mycket oväsen i huvudet, om det kunde gå att sortera tankar skulle jag göra det. eller fokusera tankarna på något användbart istället, som fakta, en hobby eller hitta på mer saker helt enkelt. konserter, parkutflykter (tanto på sommaren!), filosoficaféer, improvisationsteater (bland det coolaste jag sett) m.m. men för att kunna fokusera på detta och njuta av det, måste jag vara i stunden. dvs acceptera tillvaron. vilket jag liksom inte kan. vilket jag förlorar mycket på.