jag har sparat ihop en hel del till en resa. den obligatoriska nu-är-jag-ung-och-ska-lära-känna-mig-själv-resan. men inget jävla backpackande i thailand. jag vill bo i öknen med nomader, dricka te i ett bohemiskt tält där skuggor från en liten eld dansar på väggarna, och blicka upp mot stjärnor från klippor på natten där bara den bedövande tystnaden då och då avbryts av en kamels frustande. eller något i den stilen.

nu kommer jag vara på förskolan språngbrädan fram till jul, där jag var i 2 veckor för några månader sen. började där i måndags, efter att ha varit på treklövern i fem veckor. sista dagen i fredags på treklövern fick jag blommor, en chokladask och en bunt med teckningar som ögonstenarna hade gjort till mig. att känna sig uppskattad är en grym känsla. jag kommer sakna linda, en pedagog som jag jobbade med på avdelningen och hade mycket kul med - hon var guld värd.

jag är lyckligt lottad på många sätt. jag:

-har jobb och egen bostad (tycker kollektiv räknas som det, så länge man inte bor hemma)
-har många människor runtomkring mig som jag älskar
-har fantastiska, kärleksfulla och (tyvärr lite för mycket) generösa föräldrar
-har gått ner i vikt
-bor i ett välbärgat land, har inga sjukdomar, trivs med mig själv, känns som att jag kan bli och göra vad som helst (iallafall mesta delen av tiden) yaddayaddaosvosvetcetc....

så anna... varför så ängslig?